Det har jag gjort sedan januari 2015 och flera år innan dess utan att veta om det. Jag har kronisk obstruktiv lungsjukdom - KOL, och den har jag åstadkommit själv då jag varit rökare i mer än 30 år. Sökte sjukvården i januari 2015, för jag hostade mycket, blev skickad på lungröntgen och spirometri. Spirometri är ett andningstest som KOL och astmapatienter får göra för att se hur lungkapaciteten är.  När jag skulle göra spirometrin då var redan röntgen gjord och astmasköterskan hade svaret i sin dator. Svaret på den fick jag efter att jag gjort andningstestet som inte var så bra. Min lungkapacitet var cirka 50% och mina lungor var enligt röntgen typiska KOL-lungor, ihopsjunkna nertill.
 
Jgg visste redan innan jag gick på undersökningen vad jag skulle få för svar, men det var ändå en riktig käftsmäll. Jag var lungsjuk och jag hade åsamkat mig detta själv. Detta gjorde att jag föll in i mån slags depression de närmaste veckorna, jag grät mycket och jag anklagade mig själv för att jag hade förstört mina lungor. 
 
 
Jag fick medicin som skulle inhaleras och jag fick medicin som skulle hjälpa mig att sluta röka. Medicinen att inhalera fick jag biverkningar av och fick byta. Nya medicinen fungerade inte heller, men vid tredje försöket med inhalator så hittade vi rätt. Denna medicin tar jag en gång om dagen plus att jag har en sort som jag bara tar vid behov och så inhalerar jag kortison två gånger om dagen. Detta för att hålla luftvägarna så fria som möjligt.
 
När du har KOL så är luftvägar tilltäppta och lungorna är skadade och det gör det svårt att andas. Man är som jag säger tjoffig i bröstet. Eftersom jag inte kan andas ordentligt får jag ont i ryggen mellan skuldrorna och på sidorna nedanför revbenen. Detta onda beror på att jag använder musklerna som sitter där så mycket mer för att kunna pressa ut luften ur lungorna. Jag får träningsvärk helt enkelt.
 
 
Hur är det då att leva såhär?? Det är tufft vissa dagar. Brukar känna nästan direkt när jag vaknar om det är en bra eller dålig dag. Det mesta tar idag så mycket längre tid. Som att dammsuga tillexempel, måste pausa och vila. Gå i trappor är superjobbigt. Springa kan jag inte göra alls. Lyfta och bära tungt är jobbigt (har en dramaten när jag går och handlar). Cykla är också en sak som jag har svårt för till min stora sorg. Kan göra lista lång på sådan som är jobbigare idag än innan jag fick min diagnos. Men tack och lov så har jag inga problem med att vara ute och gå, bara det inte är för mycket backar då förstås. 
 
Hur är det då med rökningen kanske ni undrar? Jag har trillat dit två gånger sedan den där dagen i januari för tre år sedan. Sist jag var på spirometri då hade min lungkapacitet minskat något, ville inte veta med hur mycket men har mindre än 50% kapacitet nu. Vågar inte riktigt tänka på hur det kommer se ut när jag ska göra nästa test, då jag varit i cigaretterna under några månader i samband med flytten hit där jag bor nu. Det är inte enkelt när man är en inbiten rökare, skyller inte på det, men så är det. Mycket har med vilja också, och den har jag inte riktigt haft. Är det något ni undrar över får ni gärna ställa frågor, jag ska försöka svara så gott jag kan.
 
Mitt motto nuförtiden är att: Ta en dag i taget och göra det bästa jag kan av dagen.
 
TILL ER ALLA HA EN FIN OCH BRA DAG!!